Perfektion!

The Exorcist

William Friedkin - 1973 - Skräck

En av mina absoluta favoritfilmer! Märk väl att jag nu syftar på den förlängda versionen, som ju är ett rent mästerverk. Originalversionen däremot är en annan femma. 

Det som director's cut i huvudsak tillförde till filmen var mer subtila effekter, mer karaktärsuppbyggnad samt bättre tempo. 

Personligen tycker jag att vissa klipp i originalet hände lite för snabbt och plötsligt, i förlängd version existerar inte problemet överhuvudtaget. 

Det som enligt mig gör den här filmen så bra är skådespelarna, den smarta regin och klippningen, specialeffekterna, ljudeffekter, manus, den artistiska ljussättningen samt det enkla men oförglömliga ledmotivet, "Tubular Bells".

En annan sak som jag finner fascinerande med filmen är dess olika sätt att tolkas på. Personligen tolkade jag det hela som att en helt vanlig familj, i en helt vanlig stad, råkade ut för en hemsk oförklarlig händelse, och som förmodligen ärrade dem för livet.

Kort sagt är detta ett exempel på en film som är nästintill perfekt, och efter att nyligen ha sett om den, så kan jag inte finna någon negativ aspekt i filmen. Den är obehaglig, engagerande och fylld till bredden med små detaljer som man upptäcker vid varje ny visning. En riktig pärla från 70-talet som inte bör missas av någon!

5/5

Exorcisten på Blu-ray

Utgivare: Warner Bros. 

"Exorcisten" fyller 40 och Warner Bros. firar detta genom att ge ut en superlyxig box som innehåller allt ett fan kan önska sig, bl.a en 40 sidig bok skriven av regissören William Friedkin, där han berättar om sina minnen från filminspelningen, en skiva med två helt nya dokumentärer m.m. Och eftersom det är Blu-Ray så är ljudet samt bilden av en knivskarp kvalité.

På skiva numro ett så har vi den förlängda Director´s Cut versionen av filmen, samt ett kommentarspår, intervjuer med skådespelare, filmteamet samt manusförfattaren. Utöver detta finns det även trailers, TV spots och radio spots.

Skiva två har den vanliga versionen av filmen, dock är det samma höga ljud och bildkvalité som på skiva ett. Även här finns det intervjuer, två kommentarspår, mer trailers, TV spots och radio spots samt en titt på storyboards och produktionsritningar m.m.

Och skiva tre innehåller de två nya dokumentärerna "Beyond Comprehension: William Peter Blatty's The Exorcist" samt "Talk of the Devil". Båda dessa är väldigt informativa och mumma för fans av filmen.

Tillsammans med boken, båda filmversionerna, samt flera timmars extramaterial där man får reda på mer eller mindre allt om inspelningen och dess bakgrundshistoria, så utgör detta den ultimata utgåvan av en riktig klassiker!

Asiatisk skräckklassiker!

Ring

Hideo Nakata - 1998 - Skräck

Det är något speciellt med japanska skräckfilmer. Känslan av ett krypande obehag och genuint läskig stämning är lite av ett signum för dem, och i synnerhet denna film. "Ring" har fått en slags kultstatus under årens lopp och det är inte svårt att förstå varför.

Berättelsen är väldigt enkel men funkar ändå till bra effekt. Det är riktigt bra skådespelare och dem hjälper till att stärka idén om att det bara är vanliga människor det handlar om, i det här fallet en familj på tre. Ljussättningen, kameraarbetet samt ljudeffekter och musik bidrar till en riktigt obehaglig och krypande stämning som ligger tungt över hela filmen. Tempot är långsamt vilket i det här fallet inte är något negativt, och de få specialeffekter som dyker upp görs på ett riktigt snyggt sätt. Framförallt i en scen som involverar en TV apparat. 

Det enda som kanske inte håller toppklass skulle väl kunna vara just manuset, då allting inte blir förklarat utan man får tänka efter lite själv, men personligen finner jag den aspekten mer uppfriskande än frustrerande. Sen kan man ju alltid vara jättepetig och aktivt leta efter fel i filmen, men det vore bara ett slöseri med tid. Den blir aldrig tråkig och jag kan se den utan problem gång på gång.

Detta är en av de bättre skräckfilmer jag sett på senare tid, kanske t.o.m en av de bästa, och om man är skräckfanatiker så är det här ett absolut måste! 

4/5

Djup. Vacker. Tankeväckande. Briljant!

Ghost in the Shell

Mamoru Oshii - 1995 - Sci-Fi/Cyberpunk/Anime

Mållös. Det är min reaktion efter att ha sett det här mästerverket. Det här är tveklöst en av de bästa filmerna någonsin, både inom anime och film överlag. Det är på det stora hela en action/thriller historia, men under ytan finns det otroligt mycket filosofi, och filmen väcker en del tankvärda frågor gällande mänskligheten och vårt samhälle.

Visuellt sett så är detta ett rent konstverk, och det blandas snyggt mellan vanlig ritad 2D samt 3D grafiska effekter. Världen som målas upp känns väldigt levande och skrämmande verklig. Filmen utspelar sig i ett s.k "cybersamhälle", där människor kopplar upp sig till nätet med hjälp av konstgjorda artificiella hjärnor, och informations brott förekommer ofta. Märk väl att det hela utspelas 2029. 

Det är just den visuella biten som är en av filmens allra starkaste sidor, om inte den starkaste. Musiken passar också ypperligt och slår an en intressant kontrast mellan den högteknologiska världen samt de mer djupgående filosofiska inslagen. Även röstskådespelarna gör ett riktigt bra jobb, iallafall i den japanska versionen. På engelska blir saken en helt annan, och det blir helt enkelt inte samma känsla. Som tur är kan man själv välja språk på filmen.

Förutom den lilla aspekten så kan jag knappt finna några fel med den här filmen. Det skulle väl kanske kunna vara att den inte är för alla, samt att man helst inte skall tänka efter för mycket när man ser den, då det lätt kan bli krångligt att hänga med. Men om man gillar cyberpunk eller anime så ska man absolut ta en titt på "Ghost in the Shell". Det är en välgjord och djup film som man aldrig glömmer.

5/5

Att vara eller inte vara en prequel.

Prometheus

Ridley Scott - 2012 - Action

Jag älskar alien filmerna, så när jag fick veta att ingen mindre än Ridley Scott skulle tackla en prequel så hamnade jag i extas. Mannen har ett otroligt sinne för detaljer och är allmänt bra på att få till riktigt levande filmvärldar, och de två främsta exemplen på detta torde vara just "Alien" samt "Bladerunner". Men "Prometheus" har några små problem som hindrar den från att bli det där mästerverket som jag så gärna hade velat haft.

Manuset har en unik och häftig grundidé, men blir sinkat på grund av allt för mycket ologiska och rent ut sagt korkade händelser, samt att den försöker ge kopplingar till just första Alien filmen.  Ingen av skådisarna står ut nämnvärt, förutom Michael Fassbender då, som spelar androiden David. Kort sagt så försöker filmen vara just en prequel, men samtidigt så försöker den göra något eget. Hade mer fokus lagts på det ena eller andra, så hade den nog känts mer enhetlig och mindre förvirrande. Även karaktärerna själva känns överflödiga samt helt ointressanta och tvådimensionella. Alltså bara monsterföda, i stora drag.

Men filmen har trots allt några riktigt bra sidor. Scendekor, foto ljussättning, ljudeffekter samt regin håller riktigt hög klass. Även monsterdesignen är väldigt bra och ger smarta referenser till alien universumet, däribland självaste "Spacejockey" från första filmen, vilket tjänar som den enda riktiga punkten som knyter an de två filmerna. Musiken känns dock lite väl anonym och förutom ett enstaka tema så är det inte så mycket mer som fastnar. 

Kort sagt så räcker det inte att Ridley Scott är dagens regissör. Det räcker inte att filmen är snygg som få och otroligt detaljrik. För om inte berättelsen och karaktärerna engagerar, så finns det ju knappt någon anledning att se filmen, eller hur?

3/5

Zombie rulle med politiska undertoner.

Day of the Dead

George A. Romero - 1985 - Skräck

1968 skrev George Romero filmhistoria med "Night of the Living Dead". Filmen visade upp de första zombierna inom filmvärlden. Tio år senare fortsatte han trilogin med "Dawn of The Dead".

Uppföljaren, tillika den avslutande delen i trilogin, dök upp på biograferna 1985 och hade flest zombies och mest utslitna inälvor samt litervis med blod. Filmen hette "Day of the Dead". 

För mig är det nog denna som är bäst i trilogin. Effekterna håller sjukt hög kvalité och INGET ser fejkat ut, enligt mig iallafall. Det kan ju bero på att mästaren Tom Savini ligger bakom varenda liten effekt i filmen, och här visar han verkligen vad han går för. Filmen är för övrigt riktigt bra regisserad och jag älskar all den svarta komiken som tittar fram här och där.

Men det som verkligen drar in mig i filmen är karaktärerna och miljön. Gruppdynamiken fungerar ypperligt och den klaustrofobiska stämningen gör det hela ännu bättre. Jag älskar även musiken, som är sådär härligt 80-tals doftande, och huruvida man ser det som positivt eller negativt är upp till en själv. Även de politiska undertonerna, som främst är kritik mot det vapenvåld som präglade många amerikanska filmer under 80-talet, kommer fram främst genom soldaternas synvinkel på situationen och är lagom subtila.

Kort sagt så håller filmen fortfarande riktigt bra efter 30 års tid, mycket tack vare just effekterna, men jag tycker även att berättelsen och manuset faktiskt fungerar riktigt bra. Skådespelarna gör väl det de ska, men de lyckas iallafall förmedla panik, rädsla samt lite galenskap och i det här fallet räcker det gott och väl.  

4/5

Day of the Dead på Blu-Ray/DVD

Utgivare: Arrow Video

Det är såhär man ska ge ut gamla klassiker. Den här utgåvan är fylld med massa godis för den inbitne zombie älskaren. Du får två versioner av filmen: en Blu-Ray version samt en DVD version. Skiva ett har en Hi def  version av filmen, med 1080p upplösning samt DTSHD Master Audio 5.1 ljud. Extramaterialet består av ett kommentator spår med tre medlemmar från specialeffektsteamet, en intervju med skådespelaren Joe Pilato samt en video dagbok från en av hans turnéer. Detsamma gäller för skiva två, alltså den vanliga DVD skivan, och då är det standard upplösning samt 5.1 Surround och 2.0 Stereo ljud som gäller.

Och så har vi skiva nummer tre, med upp till två timmars extramaterial inkluderande intervjuer med filmteam samt skådespelarna, bakom scenerna, TV Spots, trailers, fotogalleri, Romero zombography m.m. Upplösning på skiva tre är standard upplösning då det är en DVD skiva.

Och förutom allt det här, så får man också ett vykort från Arrow Video, ett samlarhäfte med information om filmen samt två olika omslagsbilder som man kan byta emellan. Kort sagt, detta är ett MÅSTE för skräckälskare, och har du en Blu-Ray spelare så är det denna version du ska ha.

Obs: detta är en importversion med regionskod 0.

Tji fick jag!

The Hunger Games: Mockingjay part 1

Francis Lawrence - 2014 - Äventyr

Japp, du läste helt rätt. Igår kväll slog jag följe med en bekant till biografen och såg "The Hunger Games: Mockingjay Part 1" och den var faktiskt... godkänd. Den hade en bra introduktion för nykomlingar, hyfsat manus, bra klippning och foto samt några bra skådespelarinsatser.

Jag har inte sett de två föregående filmerna, helt enkelt för att själva konceptet som sådant inte tilltalar mig nämnvärt. På förhand såg det mer ut som en typisk tonårsfilm än något annat, och den farhågan blev väl tyvärr bekräftad igår kväll. Det kändes helt enkelt som att det inte riktigt var min typ av film. Trots att den var snyggt gjord och hade ett ganska bra manus så brydde jag mig inte särskilt mycket om handlingen och de flesta av karaktärerna likaså. Ibland blev det dock spännande, men dessa tillfällen gick att räkna på en hand, och den kändes väldigt mycket som ren uppbyggnad inför nästa del. Däremot ska jag erkänna att jag fann huvudpersonen Katniss ganska fascinerande, vilket kan bero på att Jennifer Lawrence gjorde en bra insats och fick mig att faktiskt bry mig någorlunda åtminstone. Philip Seymour Hoffman samt Woody Harrelson var även de klart godkända i sina roller.

Lite nyfiken blev jag till trots och jag funderar nu på att faktiskt se föregångarna, åtminstone en gång. Om bara för att få reda på mer om Katniss. För som sagt, Jennifer Lawrence var faktiskt bra i rollen och det är helt hennes förtjänst att jag ens överväger att se de två övriga filmerna. Men detta är nog ingen film jag ser igen, och såvida du inte är ett fan av The Hunger Games så bör du lägga pengarna på något annat, alternativt en bättre film. För det här är i slutändan en film för tonåringar och yngre. Huruvida du tycker det är en bra eller dålig sak avgör du själv.

3/5

Överraskande bra!

The Amityville Horror

Andrew Douglas - 2005 - Skräck

Remakes. Ibland riktigt bra, ibland bara urusla. Denna film hamnar någonstans i mitten. Den är baserad på samma bok och händelser som filmen med samma namn från 1979. Nu ska dock sägas att jag inte har sett originalet, men denna version är faktiskt skapligt bra. För det mesta. 

Familjen Lutz flyttar in i ett stort och fint hus i en idyllisk småstad. Till en början verkar allt frid och fröjd, men det tar inte lång tid innan de börjar se och höra konstiga saker i huset. Saker och ting är helt enkelt inte vad de verkar vara och snart står det klart att huset ruvar på en mörk hemlighet. Skådespelarinsatserna är solida, inget snack om saken. Framförallt Ryan Reynolds och Melissa George, som spelar det äkta paret George och Kathy Lutz. De får det hela att bli trovärdigt och tillsammans med de tre barnen i ensemblen leder det till en intressant familjedynamik.

Jag gillar även effekterna. Förutom några småsaker verkar det mesta vara praktiskt. och det är ett stort plus i min bok. Även ljudeffekter och ljuddesign passar ypperligt och gör att man hoppar till en eller två gånger. Även kameraarbete samt klippning gör helheten ännu starkare. Manus snubblar dock till lite grann mot slutspurten, lite för mycket blir avslöjat och mystiken snarare tunnas ut än tätnar. Men detta är bara småfel i det stora hela.

Detta är ingen perfekt film, men nog så underhållande att jag såg den två gånger. Och vem vet, kanske blir det en tredje gång? Bra remakes växer inte på träd, och den här gör faktiskt det mesta rätt. Tummen upp!

3.5/5

Soundtracks och kvalité.

En sak jag har märkt när det kommer till skräckfilmer är att de äldre filmerna har ett mer minnesvärt soundtrack. Detta gäller främst de som spelades in under 70 respektive 80-talet. Suspira, Halloween, Day of the Dead, ja listan kan göras lång. Numera har de flesta skräckfilmer ett rent förutsägbart och intetsägande soundtrack, och undantagen till denna regel är få.

En annan trend som verkar råda inom nyare skräckfilmer (med få undantag) är att det ALLTID mot slutet av filmen ska göras att slags avslöjande, "därför hände det här mot den här familjen" e.t.c. Det blir ju liksom inget mysterium, och därmed får man knappt någon anledning att se om filmen eller minnas den. Naturligtvis kan man ju se om en film för att den är välgjord och spännande. Men faktumet kvarstår att mystiken bildar ett extra lager och ger upphov till diskussion långt efter att eftertexterna rullat, och detta på ett positivt sätt.

Och sen har vi alla dessa remakes. Hollywood måste verkligen ha idétorka för tillfället, då det prånglas ut remake efter remake. Det är frustrerande, då det i de flesta fallen handlar om rent onödiga sådana, där original filmen (eller filmerna) fortfarande håller måttet, och där en remake snarare skadar mer än vad den tillför. Det tydligaste exemplet på detta är tveklöst amerikanska versioner av japanska skräckfilmer. T.o.m gamla amerikanska skräckfilmer, som gjorde filmhistoria när de först släpptes, ska det bannemig göras remakes på. Ärligt talat, det börjar bli ganska tjatigt nu.

Men det finns trots allt exempel på nyare skräckfilmer som faktiskt är riktigt bra, såsom
28 Dagar Senare och The Devils Backbone. Dessa filmer har också ett bra soundtrack med ett ledmotiv som står för sig självt. Tyvärr händer det alltför sällan att filmer av den här kalibern görs, och att det hellre tydligen görs remakes på redan bra filmer är ganska äcklande ärligt talat. Den här idétorkan får gärna ta slut snart, för annars blir jag nog bakåtsträvare på heltid.

             

En teknisk milstolpe!

Jurassic Park

Steven Spielberg - 1993 - Äventyr

Jag ska erkänna att jag är lite partisk till den här filmen, men det blir lätt så när nostalgi är inblandat. Men sanningen är den att filmen fortfarande håller, och är lika spektakulär, skrämmande och spännande som den var när den släpptes för 22 år sedan. Detta är fortfarande en av de bästa dinosauriefilmer och äventyrsfilmer som någonsin gjorts. Från de hisnande specialeffekterna till 

John Williams svepande toner samt starka karaktärsporträtt känns den inte det minsta daterad. Att dem valde att blanda både praktiska och datorgjorda effekter kan ju ha något med den saken att göra också, och de båda varvas fint tillsammans genom väldigt precis klippning.

Filmen gör inte heller misstaget att förlita sig helt och hållet på specialeffekter, då det är ett välskrivet manus och berättelsen är spännande hela tiden. Karaktärerna involverar en till att engagera sig och bry sig, och Sam Niell gör en kanoninsats som paleontologen Dr. Alan Grant. Även Laura Dern, som spelar hans partner Dr. Ellie Sattler gör ett kanonjobb. Två andra som även sticker ut för mig är nog också Jeff Goldblum med sin charm och kvicka tunga samt Richard Attenborough som spelar miljonären John Hammond. Filmen har allt en bra äventyrsfilm ska ha: Humor, spänning, dramatik och ibland ren och skär skräck. 

Jurassic Park visar också att regissören Steven Spielberg vet hur man trollbinder, manipulerar och underhåller en publik. Han är av 

en helt annan kaliber än någon annan filmmakare i branschen idag, möjligtvis med några få undantag. Han använder sig även av lite gamla kamera knep här och där, som att filma ur vissa synvinklar m.m

Det finns inte heller någon utfyllnad i filmen, utan allting känns relevant för berättelsen. 

Filmen fick även två uppföljare, men ingen av dem kommer i närheten av originalets filmmagi. Summan av kardemumman är att det här är en film man kan se om och om igen utan att tröttna. För här finns detaljer till tusen och upplevelsen blir bara rikare och rikare för varje gång.

5/5

Jurassic Park på Blu-Ray

Utgivare: Universal

Ja, det här var definitivt en utgåva värd pengarna. Jurassic Park har aldrig låtit bättre eller sett bättre ut. Bild och ljud håller toppklass och det är naturligtvis 1080p upplösning samt DTS-HD Master Audio 7.1 ljud som gäller.

Det finns även flera timmars extramaterial som grädden på moset. 3 st helt nya dokumentärer finns att tillgå, och de består av:
"Return to Jurassic Park: Making Prehistory"
"Return to Jurassic Park: The Next Step in Evolution"
"Return to Jurassic Park: Dawn of a New Era"
Utöver detta finns det också över en timmes övrigt extramaterial med bakom scenerna, featurettes, produktionsfoton, storyboards, en biotrailer m.m.

Det här är en utgåva jag starkt kan rekommendera för den som är sugen på ett av de maffigaste äventyren någonsin.

Medelmåttig film.

Igår kväll var jag hos en bekant och såg en asiatisk skräckfilm. Trodde jag iallafall. Titeln på filmen ifråga var "Phone" och i mitt stilla sinne så tänkte jag: vilken fånig titel, men det kan kanske vara nåt. Asiatiska filmer överlag är något jag uppskattar väldigt mycket och jag hade sett trailern för filmen ifråga åtminstone. Men jag fick erfara (åter igen) att man ska inte gå efter en trailer och tro att filmen ska vara läskig och obehaglig som få, för det var precis vad "Phone" inte var. Det var istället en salig röra och inte det minsta läskig. Dock så hade den bra skådespelare men berättelsen var alldeles för rörig för att man skulle orka bli riktigt engagerad. Det hela påminde mer om en halvdan thriller med övernaturliga inslag. Med andra ord, en riktig standard film på nästan alla plan.

Men som tur var slutade inte aftonen där. Vi  avslutade med första Austin Powers rullen, och vi skrattade oss igenom hela filmen. Kvällen blev riktigt lyckad ändå.

Regissörer

James Cameron och Steven Spielberg är två regissörer jag har stor respekt för. Det de har gemensamt är att de har vansinnigt detaljerade filmer, allt håller toppklass och det är alltid spännande och ibland riktigt ruggigt. Det är även några av deras filmer som har stor betydelse för mig personligen, som fick mig att upptäcka nya genrer och nya tankesätt, även om det sistnämnda spelar en större roll för mig idag än vad det gjorde då.

Jag kommer ihåg när jag såg "Jurassic Park" av Steven Spielberg. Jag var nog inte mer än 5-6 år gammal, och att se den filmen var nog ungefär samma upplevelse för mig som när folk såg "Hajen" första gången: jag blev livrädd. Jag trodde att T-rex skulle äta upp mig, velociraptorerna likaså. Jag hade inga sköna drömmar efter att ha sett filmen precis. Två scener stack ut för mig då: 

T-rex anfallet samt när velociraptorerna letar efter barnen i köket. Det såg ju så ÄKTA ut. Som om man verkligen såg riktiga dinosaurier! Samtidigt tror jag det var "Jurassic Park"s förtjänst att jag blev så pass intresserad av dessa utdöda kolosser som jag blev i min ungdom. Idag är intresset inte lika starkt, men fascinationen finns ändå där. 

 När det kommer till James Cameron, så minns jag nog "Aliens" från 1986 tydligast. Denna gång var jag lite äldre, och jag hade sett lite mer barnfördjudna filmer hos kompisar (naturligtvis) Hursomhelst, min kära far spelade in den på VHS när den sändes på TV4 en söndagskväll. Måndagen därpå kom jag hem från skolan och tryckte in kassetten i vår videospelare. Och jag blev helt fast, förundrad. "Aliens" var spännande, snygg, ruggig och väldigt  stämningsfull. På den tiden brydde jag mig ju inte om skådespeleri, klippning och design etc. Det var ju naturligtvis aliens själva man ville se. Och besviken blev man inte. Mina starkaste minnen från denna film är när soldaterna går in i nästet, deras första möte med aliens. Total kalabalik följer, och de åker på storstryk. Den andra stora grejen är alien drottningen  och hela sista akten, där hon introduceras. Återigen, fantastiska effekter, och inget är CGI! Nej, på den här tiden var det modeller och sant konstnärskap som gällde. Scenen när androiden Bishop blir delad på mitten av drottningen ser fortfarande helt makalös ut. jag kommer ihåg att denna scen även äcklade mig ganska rejält, men ändå ville man se vidare och se hur filmen slutade. Efter det såg jag "Aliens" ofta och mycket. Det är även en film som jag nog uppskattar mycket mer nu i vuxen ålder. För den är otroligt välgjord på alla plan. 

Jag skulle kunna fortsätta och erinra mig ännu mer, men det skulle leda till ett allt för långt inlägg, och det tror jag inte ni läsare är så sugna på, så låt mig säga avslutningsvis: I´ll be back. 

Ett rent mästerverk!

TERMINATOR 2: JUDGEMENT DAY

James Cameron - 1991 - Action

Förmodligen den bästa actionfilmen som någonsin gjorts! Fantastiska specialeffekter, klippning, ljussättning och musik. Allt håller en skyhög klass, och filmen är full med minnesvärda ögonblick. Bara prologen ger mig gåshud än idag, och slutet är fortfarande något av det mest känslofyllda jag har varit med om på film.

Den lyckas även med konststycket att ha en spännande berättelse och karaktärer man verkligen bryr sig om. Det är nog det jag gillar mest med den här filmen. Man får se fantastiska, otroliga saker och följa en brokig trio på vägen till deras slutdestination, där den slutgiltiga striden nalkas. Karaktärsuppbyggnad är något Cameron är förbaskat bra på att visa, och i T2 lyckas han verkligen med bravur. Varje skådespelare känns perfekt i sin roll och man blir helt såld på handlingen och världen i sig. Uppbyggnad samt fördjupning av karaktärerna sker med fingertoppskänsla, och inget känns onödigt eller framstressat. Jag kan rekommendera att man ser Special Edition av filmen från 1993, då denna version gör filmen till en nästan helt annorlunda film än originalet och ger den ännu mer djup. 

Kort sagt, detta är ett praktexempel på hur man skapar en bra uppföljare. Den tar samma värld och karaktärer från första filmen, och lägger till lite nytt, samt gör allt större och bättre. Allt detta toppas med lite filosofi och dramatik, utan att för den sakens skull köra ner det i åskådarens hals. 

Det här är ett mästerverk och en film som har stort värde för mig personligen och jag kan starkt rekommendera den. Men å andra sidan, vem har INTE sett T2 egentligen?

5/5