Soundtracks och kvalité.

En sak jag har märkt när det kommer till skräckfilmer är att de äldre filmerna har ett mer minnesvärt soundtrack. Detta gäller främst de som spelades in under 70 respektive 80-talet. Suspira, Halloween, Day of the Dead, ja listan kan göras lång. Numera har de flesta skräckfilmer ett rent förutsägbart och intetsägande soundtrack, och undantagen till denna regel är få.

En annan trend som verkar råda inom nyare skräckfilmer (med få undantag) är att det ALLTID mot slutet av filmen ska göras att slags avslöjande, "därför hände det här mot den här familjen" e.t.c. Det blir ju liksom inget mysterium, och därmed får man knappt någon anledning att se om filmen eller minnas den. Naturligtvis kan man ju se om en film för att den är välgjord och spännande. Men faktumet kvarstår att mystiken bildar ett extra lager och ger upphov till diskussion långt efter att eftertexterna rullat, och detta på ett positivt sätt.

Och sen har vi alla dessa remakes. Hollywood måste verkligen ha idétorka för tillfället, då det prånglas ut remake efter remake. Det är frustrerande, då det i de flesta fallen handlar om rent onödiga sådana, där original filmen (eller filmerna) fortfarande håller måttet, och där en remake snarare skadar mer än vad den tillför. Det tydligaste exemplet på detta är tveklöst amerikanska versioner av japanska skräckfilmer. T.o.m gamla amerikanska skräckfilmer, som gjorde filmhistoria när de först släpptes, ska det bannemig göras remakes på. Ärligt talat, det börjar bli ganska tjatigt nu.

Men det finns trots allt exempel på nyare skräckfilmer som faktiskt är riktigt bra, såsom
28 Dagar Senare och The Devils Backbone. Dessa filmer har också ett bra soundtrack med ett ledmotiv som står för sig självt. Tyvärr händer det alltför sällan att filmer av den här kalibern görs, och att det hellre tydligen görs remakes på redan bra filmer är ganska äcklande ärligt talat. Den här idétorkan får gärna ta slut snart, för annars blir jag nog bakåtsträvare på heltid.